Minus 11 grader.. och jag måste till affären!

På vägen hem, med full dramatkärra, får jag en utmaning, en uppgift värdig en Robinsondeltagare; ta dig hem utan att halka! 200 meter, en baggis... dit hade ju gått bra. Men det var ingen lek! Det hade blivit mörkt och dessutom var jag hungrig (jag sa ju att det var som robinson!). Trottoaren var lömsk, isfläckar som visserligen blänkte varnande i gatubelysningen, men full av fällor som snöisiga ojämnheter osv.

Till slut gick jag på vägen, kändes säkrare, upplyst och uppkört. BIlarna har det bättre än oss fotgängare som vanligt.  Det tog en stund, men jag kom hem i god ordning, svettig mitt i kylan...

Så nu är det lördagskväll i bostadsrättskojan. Snart dusch, sen lite vin, lite god smörgås, lite jordnötter och en massa tv. Dvs jag zappar runt utan att fastna någonstans. Hur tänker förresten svt...? Visa Jägarna igen?! På en lördagkväll?! Hur många gånger har den redan gått?! Den är rätt ok, men inte värd att se mer än en gång.

Nåväl, det är inget stort problem men jag undrar varför man aldrig visar nån av ex Kurosawas filmer?

Huset är fullt! Sonen är på visit från sthlm för att gå på Filmfestivalen. Ikväll har han tagit med sig sin syster på krogen, jag valde att stanna hemma, låta ungdomarna roa sig...  men vi ska ut senare i veckan alla tre.

Har sovit halva dagen, bokstavligt talat. Försöker se det som om att jag behövde detta, inte slå på mig för att jag slösat på bort min lediga (soliga) lördag. Är så trött efter arbetsveckan - min bästa medicin heter sömn, tystnad och ensamhet. Balans mellan det och "världen" håller mig upprätt.

http://www.youtube.com/watch?v=SKMdcdtebKI

Om jag kunde ha pms hade det kanske varit en förklaring.

Ett JAG VILL INTE! ekar inom mig.

Inte, negativ, negation, nej till att 

ha ont

känna stress

kontrolla allt annars går allt åt helvete!

och i förlängningen av det;

inte vilja

vakna

gå upp

gå ut

tala

lyssna

delta.

Så jag sover, vegetarar, går i ide.

Efter ett antal dygn har det passerat, som det brukar.

Jag går upp, duschar bort svett o ångest, klär mig i ett passande leende och tar tag i mitt liv igen.  

Det är inte så sjukt eller sorgligt som det låter, faktiskt... det är den dualistiska rytmen; ebb/flod, dag/natt, liv/död, vill/vill inte.

Eller så är jag helt enkelt knäpp!

Inväntar (utan otålighet)

Jatack, jag vill

Klockan är 19.29 och just nu bränner någon av ett fyrverkeri i närheten.

Varför?! Var han (fördomsfull som jag är antar jag att det är en man) för full igår? Har han en egen tideräkning? Var det rea på smällare idag? Är han bara dum? Kanske en kombination av allt...

Övar på att skriva det nya årtalet. Känns mäktigt med tiotal, som om något nytt nu är möjligt.

Har inte avlagt några löften, vill inte formulera mig runt något konkret, men jag har tänkt att det i år ska bli lite mer äventyr för min del. På alla plan! Allt från resor till att sjunga mer, våga annat, satsa lite högre... efter år av stilla liv är allt ett äventyr!

Kanske jag till och med klarar att arbeta heltid.

Intentionen är att se utmaningar som möjligheter istället för att fastna i oro och rädsla.

Väntar på Dottern... hon är hos vänner och "pustar ut".

Fick sms igårkväll att att de skulle till annan fest än den ursprungliga och då hade de redan ändrat sig två gånger innan. 

Kommer ihåg en nyårsnatt för snart 30 år sen då jag gick från fest till fest och inte kände mig hemma eller bekväm någonstans. Jag letade efter något/någon, men fann bara fylla och i mina öron, tomma skratt. När jag kom hem vid tre på morgonen stod en kille och sprejade orden "hjälp jag såg framtiden" på ett "elhus" precis vid min port. Jag tyckte det sammanfattade min stämning rätt  bra. När jag vaknade dagen efter kändes det som om jag drömt det, men när jag gick ut med min kamera stod det kvar och jag tod en bild. Tyvärr har jag ingen skanner, annars hade jag lagt upp fotot. Huset är rivet för länge sen...

Dottern kommer väl hem när hon blir hungrig.

Önskar oss alla ett underbart Nytt År - hoppas vi får ge och ta emot massor med kärlek!

19.55 och smällare briserar forfarande sporadiskt. Jaja, snart måste de väl gå in och värma sig, det är nästan minus 10 därute.

Min julgran år 2009 är perfekt på alla sätt, både i storlek, utseende och doft. Lite som jag själv faktiskt!

Annandag idag, som en lång utandning efter språngmarchen mot julafton.

Nu genomlevd - eftersom jag numer är med de jag älskar mest, mina två barn, och vi bara gör det vi gillar; äter, pratar, öppnar ett antal paket med mer eller mindre finurliga rim på, ser på tv, kollar "det roligaste youtube-klippet, äter igen... så blir det förstås helt underbart.

Men jag är alltid lika glad, eller lättad är kanske mer rätt ord, när det är över. Det handlar nog mer om att min inre stress avtar märkbart nu. Pustar ut... som sagt.

En synnerligen GOD JUL till alla!   

Märkligt nog känns det som om det var jul alldeles nyssens, tiden tiden den flyger mellan årtalen...

men det har hänt så mycket under det här året;

Huset blev sålt.

Lägenhet blev köpt (och jag fick återigen bevis på att aldrig säga aldrig; "jag ska aldrig mer bo i en lägenhet!" så kan det gå!)

Flytten gick bra, jag orkade, jag trivs.

Arbetet är faktiskt helt ok, jag lär mig massor och blir bättre o bättre på det jag gör.

Stressmonstret sticker upp sin nos då och då men jag brukar "sova bort det" och sen bestämt mota iväg det!

Mest älskade dottern   bor hos mig igen och jag njuter... för det mesta.

Jag gillar min solitära tillvaro, njuter stundtals, är verkligen inte ensam eller övergiven. KÄnner mig fortfarande förälskad i mig själv.

Så klart har det funnits skitdagarnätter, det tillhör livet.

Men allt ordnar sig hela tiden, oavbrutet!

Om knappt en vecka skriver vi  2010, ovant... spännande och lite pirrigt faktiskt! 

GOTT NYTT ÅR!  

Ikväll är jag ovanligt nostalgisk och sentimental. Vart har alla år tagit vägen?

Ett schwoschande - tiden som frustar, virvlar, paddlar i ögonblickets fors, jag känner mig förbiåkt, passerad och snedseglad.

Tänker på då, när jag var ”mitt i smeten”, hade ett jobb på stadens mesta rockklubb samtidigt som jag studerade. De åren är på intet sätt de lyckligaste men jag antar att de var de mest ”rörliga”, jag var 27 år, vuxen på många sätt men fortfarande obunden. Kanske därför jag återvänder så ofta dit i mina tankar, känslan är att alla möjligheter fanns. Jag utforskade bl a astrologi, visste inte alls vad jag skulle ”bli”, hade nog med att ”hålla igång” alla bollar. Samtidigt fanns det ett stort tomt hål inom mig.

När sonen föddes ett par år senare fylldes detta hål upp till stor del, jag saktade ner och mitt fokus flyttade till en mycket mer jordnära kärleksfull punkt.

Igår reste sig en ung man för mig på bussen! Visste inte alls hur jag skulle hantera det... inom mig. Det kändes såå dubbelt, dels blev jag överraskad av gesten, att det händer, att unga reser sig upp! Dels overkligt; men jag är ju inte gammal… jag menar, ok inte ung heller, men jämbördig med honom, som ”vem som helst” inom åldersspannet 27-55… inte en TANT som behövde sitta! Men jo, jag satte mig mumlande ett tack. Fick en impuls att krama honom, verkligen tacka, och sen föra denna diskussion med honom. Hhihhahha, jag avstod. Han stod för övrigt upp hela resan och talade dessutom i telefon (förstås) om nåt invecklat angående att ses eller inte…

Idag på promenaden gick jag igenom kyrkogården, försöker fatta döden, begripa detta med att det ligger kroppar som varit människor under grus o sten, blommor, namn, lyktor, årtal, liv levda - alla har en bok att berätta.

Jag har en utmätt tid kvar, det är svårt att förstå och ännu svårare att acceptera.

Säg att jag dör i natt… solen går upp i morgon ändå, gp kommer i brevlådan, spotify fortsätter att lägga upp underbar musik som jag inte kommer att hitta, olästa böcker står kvar i min hylla, bussar fortsätter att åka fram o tillbaka utanför fönstret, och det värsta… mina barn kommer att leva sina liv och vandra vidare utan mig.

Hur är det möjligt!? Jag vill alltid vara vid deras sida, även om vi inte är på samma geografiska ställe, så har vi någon slags kontakt i alla fall.

Hur ska det vara sen? då?

Även om jag tror på reinkarnation hjälper det inte i detta fall, livet, eller snarare döden, är för obarmhärtig. Här och nu, pulserande livsandning ställs mot utanför, bortanför, iskallt, stilla, borta...

Min förhoppning är att då, i döden, är man fullständigt i nuet och utanför alla sammanhang så det att inte vara där o nära, blir uthärdligt.

Undrar om jag är begriplig nu…

Tycker för övrigt att vi talar alldeles för lite om döden, den kommer till oss alla och jag behöver (tydligen!) bearbeta, förbereda mig (om det är möjligt?!), begripa årens gång mot detta avslut genom att sätta ord på schwoschandet liksom…

Här var vi idag.... här kan den vetgirige läsa mer;

http://sv.wikipedia.org/wiki/Varnhems_kloster

En magisk plats, kyrka, ruin, begravningsplats - och numera "återupptäck" pga Guillou.

Bilderna är inte av så bra kvalitet tyvärr.

"gänget" lyssnar till den lärde guiden

Klosterkyrkan

Klosterruinen. Detta var matsalen 

blommande viol  20 november

Klosterruin

Det äldsta "fönstret" i klosterkyrkan, original från 1100-talet

Har tänt ett ljus på balkongen. Ett ljus för alla helgon, levande och döda. För min pappa. För Inger. För alla som irrar i mörkret. Här är jag! Vägen är upplyst och riskfri, välkommen!

För övrigt är jag letargisk, enligt uppslagsboken är letargi; sjukligt ihållande medvetslöshet eller dvala. Hmm aha, det är därför jag idag tänkt så mycket på möjligheten/nödvändigheten att uppsöka ett ide. 

Har boat in mig ytterligare i mitt hem genom att möbla lite. Är mycket nöjd med min nya säng och ide-tanken har bl a sin upprinnelse i att den, sängen är så svår att lämna. Mmmmmm!

Hösten

Häromdagen på min promenad hade hösten tagit över Eken.

Solig dag med vinterton i luften - och våren är ett halvår bort.

När jag var barn var söndagarna alltid tunga, exakt så minns jag dom ... som TUNGA, både mentalt och fysiskt. Och lååånga!

Som nåt degigt svart mellan lördagen, veckans höjdpunkt med godis (som jag köpte för hela veckopengen, 25 öre, och det blev en hel  påse!) och Hylands Hörna eller vad det nu var som visades på tvs enda kanal, och måndagen som markerade skolveckans början som för mig, ofta innebar olika grader av mobbing.

Dessutom var söndagen präglad av föräldrarnas trötthet, "dagen efter"... De var musiker och helgen var ofta arbetstid för dom - söndagen var verklig bokstavlig vilodag. Vilket drabbade oss barn. Schhhh, inte väsnas!

Detta hänger kvar.

Än idag är det nån slags tyst tung melankoli över helgdagen.

Som jag fördriver med olika typer av "varsnällmotdejsjälv!"-tankar.

Så idag har jag läst, vattnat blommor (jo jag gillar att pyssla med blomstren), vilat, tagit en promenad (fast det regnade o det gillar jag inte!) och nu är det SURFdags kompad av webradions P1.

Snart ska jag laga pasta med bacon o broccoli.

Ok ingen upphetsande tillvaro men det är antistress som gäller och även uppladdning inför morgondagen.

Nuförtiden är inte måndagarna kopplat till ångest, mitt jobb är ok och arbetskamraterna gör det hela mer än trevligt.

Men det finns en halvpanik över att det känns som om det är måndag hela tiden! Veckorna rusar iväg, nuet är ett flimmer.

Och helgen är en in- och en utandning ... sen är den slut.

Två bilder tagna av Eric Rost - i en annan livstid.

Mia o jag vid sjöstrand... kan vara 1975, jag var alltså 21. Vi ville ha bilder för att göra utskicka till arrangörer, band osv när vi sökte sångjobb.

Mia sminkar mig inför en konsert 1977, tror vi var i stockholm. Vi var doatjejer i Kung Sune och Göteborgsrockarna! Ett band som, förhoppningsvis, är glömt av alla inblandade.

Men oj vad unga vi var!

Mia finns tyvärr inte bland oss längre.

Jag är nu ca 30 kg tyngre, gråare, rynkigare, har fött två barn osv osv osv.

Den unga kvinnan jag var, lever fortfarande inom mig själv, idag - alla åldrar finns samtidigt.

Önskar bara att jag då (in)sett det jag ser idag, hur vacker jag var!

Nu är det tid att hålla sig flytande... på alla plan - inte minst själsligt.

Tung packning hindrar min framfart, tankar o känslor hinner ifatt mig, andningen ytlig och knapp, orka orka och så allt annat som hopar sig, varför-frågor utan förlösande svar...

Skulle helst vilja ha en ostörd mjuk plats där jag kunde sova, tänka klart, skriva. Där skulle finnas ett fönster från viket man kan se himmlen med moln, ett träd som vajar i vinden och dagen som kommer efter mörk natt.

Markerar revir genom att dra mig undan och hävda min kropps o själs utrymme; här finns jag! Se mig! men låt mig vara!

Håll ut! Håll om! Håll tyst!

Paddlar på ...

och längtar en ö, fast mark utan fällor.

Så var det gjort…

Igår åkte vi hela familjen till Skövde-skogen.  Möttes av en förvantansfull mamma, pappa, två små barn och en inte lika glad hund.

Vår hund Chanse var förstås uppspelt efter lång bilresa och eftersom han gillar nya miljöer, äventyr var hela han en glatt viftande svans och nyfiken nos mot folk, fä och mark.

"Spännande utflykt matte och husse!"

han skulle bara veta...

Deras hund, en blandning av schnauzer o pinscher, var däremot rätt avvaktande och morrig, "här bor jag o min flock! vem är du som kommer här o kommer!" - men det la sig.

Man kan verkligen utläsa en hel del om en familj genom att sätta sig runt ett stort bord och fika tillsammans. Här var det lugna puckar. Mamman o pappan var öppna o positiva både mot barn o djur vilket smittade av sig och Chanse la sig rätt snart under bordet...

Kvinnan var den som hade ”djuransvaret” och hon etablerade genast en bra kontakt med Chanse - det märktes att hon föll som en fura för honom.

Så tog vi en promenad, pratade o pratade, hundarna for runt, lekte "den som kissar sist vinner" och verkade ha trevligt ihop.

Det är verkligen på landet, skog, kor och nästan inga grannar, perfekt för en stadstrött hund.

Efter ett par timmar hade vi sett nog och bestämde ok, vi prövar detta!

När vi lastade ut Chanse säng osv vart han verkligen fundersam, följde med och kollade noga in, "jaha, ska den stå här, inne i huset ... hmmm?"

Sen bara åkte vi, utan några krusiduller… efteråt tänkte jag att jag hade egentligen velat gosa ordentligt en sista gång, men jag ville samtidigt inte bryta ihop och ge mina ”åh vad detta är sorgligt"-vibbar vidare till Chanse.

Så vi stängde dörren (bokstavligen!) och åkte, sa knappt hej till familjen heller.

Dottern grät… ”alltså, det är verkligen som att förlora sin bästa vän!”, jag snyftade lite, men den stora överskuggande känslan var faktiskt en slags lättnad.

Att det gick så ”lätt”, kändes så bra där i huset i skogsbrynet, med denna familj som verkar ha ett gott liv tillsammans …

Ringde efter ett par timmar, jo allt var lugnt. Han hade fått gå ut när vi åkt, nosat runt men inte sprungit efter, ”nu ligger han på trappen och spanar”

Idag ringde nya matten: ”han är så fin! Allt har gått så bra! Det är bara kärlek i hela hunden! Han sov som en stock hela kvällen och natten o idag har han jagat katten och nu ligger han på sin favoritplats ute på trappen!”

Ljuvligt!

Allt har en mening, och meningen med det här, tror jag, är att just denna familj behövde Chanse i sina liv. Han är en sån kärleks- och lyckospridare, alla som möter honom blir berörd. Han är en gåva!

Men jag är svartsjuk och avundsjuk, faktiskt! Huva, nästan mer än ledsen är jag just det.

Att de får ha honom… och inte jag!

Men det kan jag leva med…

Här nedan är en bild på Chanse som han såg ut när han kom till oss för nästan exakt åtta år sen. Han var ett o ett halvt, i värsta slyngelåldern och mycket vacker, stolt och kärleksfull. Vi glömmer honom aldrig!  

Är kär...!!!! I Spotifys grundare, vad han nu heter... antar att han startade denna sida med tanken att tjäna pengar. Må så vara - han måste även vara välsignad med musikkärlek!

Nu ligger alla Keith Jarrets plattor ute! Ååh Kölnkonserten! Älskar!

Har inte insett hur mycket jag saknat denna musik, förrän jag lyssnar nu igen, efter så många år.

Hörde en dokumentär om Kölnkonserten på p1.

Det var 1975  och Keith Jarret var rätt okänd men ändå etablerad som musiker. En tjej, Vera Brandes, då 17 år (!) organiserade och arrangerade  konserten. Jarret godkände inte flygeln på plats utan ville ha ett annat instrument. Det var inte lätt att "trolla fram" en annan flygel och sen vart det även problem med transporten... Det slutade med att man drog en flygel genom gatorna hela vägen till konsertsalen. Jarret var ändå inte nöjd och bestämde sig för att inte spela, men den unga Vera lyckade övertala honom. Ok, sa han, för din skull, och sen gick han in och spelade helt magiskt, som en enda lång andning...

Vidare i dokumentären vittnade ett antal personer om hur mycket denna musik betytt för dom. Att de älskat, skapat, fött barn, levt till hans toner.

Musik som livsmedskapare... soundtrack när det är som bäst!

Yes!