Bild: Moa Karlberg

Naturligt och enkelt är Marias melodi

En kort cykeltur från min bostad finns skog med blåbär.

Och idag var det perfekt blåbärsplockarväder, lite vind, ca 20 grader och moln som kommer o går.

På första stället är det rätt urplockat och jag går längre och längre in i skogen. Tror en kort stund att jag är vilse tills jag ser cykeln. Hmm, som om man kan gå bort sig i denna pytteskog... jag har tydligen gått i en cirkel. Ser också att jag fått en medplockare, en dam i min ålder, koncentrerad, nerböjd i riset.

Går över vägen och där, där öppnar sig blåbärshimlen! Massor med stora bär!  Medplockaren har även hon gått över till denna sida och vi jobbar på i nån timme, plockar oss fram genom blåa risbuskar. Myggorna har party runt mig, jag svettas floder, det kliar lite överallt, ryggen värker och jag är urlycklig! Är en skogsvarelse! Tillbringar faktiskt mycket hellre en dag i skogen än en på havet.

Tar en paus och äter upp mitt medhavda röda äpple. Det smakar absolut ingenting, hårt och träigt. Undrar hur långt det färdats för att slutligen bli uppätet av en kvinna i en skog på norra halvklotet. Bestämmer där och då att jag aldrig mer ska äta ett sådant äpple! Den här på låtsas-frukten är en sån kontrast, nästan ett hån mot denna dag i skogen med alla dessa vackra GODA bär  - här och nu. Nej tack till smaklös konsumtion!

Så långt kommen i mina tankar funderar jag på hur jag ska orka plocka klart!? För en kontrollfreak som mig är det svårt att lämna över alla resterande bär till en annan möjlig plockare - dom är ju mina! Länge leve allemansrätten förstås, men hallå, jag såg dom först! Men min kropp har "sagt upp sej" och båda mina kärl är fulla så jag ger mig. Lämnar medplockaren som fortfarande sitter på huk i gläntan. Försöker telepatisera till henne; låt ingen annan ta mina bär! Jag kommer snart tillbaka!

Balkongdörren öppen mot natten. Höga röster, några partajar genom att ropa rakt ut... bilar, moppar och bussar bullrar förbi, alldeles nyss hörde jag en kille försöka övertala en tjej att hänga med honom, mycket snack, men hon sa nej och hej. Han stod kvar en stund och bad "snälla!", men hon gick över gatan och bort från honom.

I mitt vardagsrum sitter jag på första parkett med ögon och öron ut mot sommarsammetsnatten.

Det händer något med oss denna tid på året, vi tinar upp, vill ut och nosa i gräset, förlusta oss, grilla vad som helst som går att marinera, ha på oss inga kläder alls eller illasittande för små plagg, småbyxor... Oro i kroppen, dofterna från jord och växter är en sinnlig parfym.

Om vi hade bott i ett land som hade en jämn varm temperatur året runt, då hade vi inte fått den här kicken, men kanske hade vi mått bättre, som folk menar jag... stillat oss i tanken på att solen kommer i morgon och imorgon och imorgon igen. Nu vet vi aldrig, detta kan vara den sista varma dagen detta år! Bäst att ta vara på den! Leva sommarliv! Känsloliv! Blomsterliv! Strandliv! Uteserveringsliv! För snart kommer hösten...

Och jag längtar! Längtar hög luft, vackra färger och lugnet i vardagens strilande regn.

Robert Broberg skrev en låt en gång vars refräng gick ungefär; "att ha det taskigt med sej själv i Paris e det samma som att det taskigt me sej själv i stockholm... Du kan aldrig resa bort ifrån dej själv."

Så är det... att trivas med sig själv är förutsättningen för att vara glad/tillfreds/lycklig/fridfull eller vad vi nu vill kalla det för. "Att ha det taskigt med sej själv" är motsatsen och då spelar det förstås ingen roll vart man bor.

Men vad jag nu känner är att just mitt boende starkt bidrar till otrivsel och därigenom påverkar mitt mående. Inge bra! För ett år sen flyttade jag från landet in till en förort till Göteborg. Den här våren har jag mer och mer känt mig främmande här, out of place, detta är inte alls min plats på jorden!

Det hela har förstärkts av min bullerkänslighet som gör det omöjligt att ha ex balkongdörren öppen en sån här underbar försommarkväll. Utanför pågår nämligen inte bara trafik, utan även diverse "ungdomsroligheter", som att köra crosscyklar i full fart genom området, utan ljddämpare... och att stå och gasa bilar på parkeringen med maxvolym på bilradion. Terror!

Så nu börjar ett nytt sökande efter bostad... träligt men nödvändigt. Visualisera, affimerera och så full fart mot hemnet.se!

Det enda som fortfarande är häftigt med denna bostad är att det tar mig 20 minuter in till Göteborg och bussen går var femte minut i högtrafik. Det är svårslaget...

Men trädgård och tystnad kompencerar det mesta!

Mycket står i kvällstidningarna; det har lyst för ett par hetrosexuella (jag har tydligen gett vederbörande 1000 glas, hade jag ingen aaaaning om), en bebis röker, mord, lemlästning, olika sätt att förbättra sexlivet, kroppen, ekonomin, utseendet. Det är inte svårt att fatta att många lider av olika orsaker. Jag har svårt att se nyhetsvärde i att när Kikki D var 4 år hittade hon en naken man i sin mammas säng... eller att Alexander Bard gillar att gå på trav. Men vem är jag att klandra, jag har ju inte gått ett enda steg i deras mockasiner.

När jag skummar tidningarna eller tittar på någon av förnedrings/freakshowerna tv eller inslag på youtube funderar jag... har vi verkligen fattat att det här är Livet vi alla fått, det som är på riktigt och pågår just nu! Det är inte på låtsas, inte en test, inte en betaversion i väntan på det REAL THING! Det händer nu! Och vi har alla ansvar!

Längtar så efter djup, innehåll, substans, kultur som läker och smeker, utbyte som får mig att växa - inte krympa och rodna.

Suck!

Visst kan jag (och alla andra) stänga av tvn och datorn, men det pågår ju likt förbannat!  Den globala fördumningen och kulturnedsmutsningen!

Nåväl...

Igår var jag på Konstepidemins Dag här i Göteborg och blev både glad och inspirerad. Och även lätt nostalgisk. Har gått på Epidemins dag nästan varje år sen 80talet, klättrat upp för trapporna till en plats som egentligen inte förändras alls, tiden står still på den grönskande höjden! Samma hus med ateljeer, konstnärer, gungig bluesrock från samma musiker... men vi har alla blivit gråare och lite mer böjda. Alla barn som jag har sett igenom dessa år är nu vuxna! Sicket under! De går där mitt ibland oss och bjuder upp till ännu mer musik, färg och konst!

Känner plötsligt att detta är välsignelsen och meningen med livet! Att få vara en länk i människokedjan.

Behöver ta till krafuttryck...  skit, pitt, luspudel, illbatting, bajs, jävlar, fanskap, en hel del på andra språk som jag inte kan stava till utom merde, satan och så vidare...

Varför?

Därför!

En sån dag helt enkelt, HELT enkelt!

Varför ska man förklara att man är arg eller missnöjd? Det är som det är! Och det går över!

En arbetskamrat sa att det är svårt, nästan förbjudet att höja rösten i Sverige. Folk blir rädda och vill släta över. Minns min mormor som otaliga gånger försökte stävja diverse tjafs i vår familj med den käcka sången; "nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!" Det hjälpte så där. Min familj har alltid varit för neurotisk för att kunna "lägga band på sig". (vilka slags band är det förresten, röda siden, blågula?)

Men det där med att höja rösten... häromdagen på jobbet röt jag till, visserligen över en skitsak, men ändå högst befogat. Genast fick jag höra att jag skulle lugna ner mig.

Jag vägrar!

Det var då kamraten sa det där med att folk inte klarar temperament, det var skönt att höra.

Idag är jag arg, men med endast tomma rum att skrika åt, det känns lite off.

Kanske för att jag egentligen är mest ledsen.

Men det är en annan historia...

Visst var det här ett svamligt och emotsägande inlägg?

Skit samma!

Minus 11 grader.. och jag måste till affären!

På vägen hem, med full dramatkärra, får jag en utmaning, en uppgift värdig en Robinsondeltagare; ta dig hem utan att halka! 200 meter, en baggis... dit hade ju gått bra. Men det var ingen lek! Det hade blivit mörkt och dessutom var jag hungrig (jag sa ju att det var som robinson!). Trottoaren var lömsk, isfläckar som visserligen blänkte varnande i gatubelysningen, men full av fällor som snöisiga ojämnheter osv.

Till slut gick jag på vägen, kändes säkrare, upplyst och uppkört. BIlarna har det bättre än oss fotgängare som vanligt.  Det tog en stund, men jag kom hem i god ordning, svettig mitt i kylan...

Så nu är det lördagskväll i bostadsrättskojan. Snart dusch, sen lite vin, lite god smörgås, lite jordnötter och en massa tv. Dvs jag zappar runt utan att fastna någonstans. Hur tänker förresten svt...? Visa Jägarna igen?! På en lördagkväll?! Hur många gånger har den redan gått?! Den är rätt ok, men inte värd att se mer än en gång.

Nåväl, det är inget stort problem men jag undrar varför man aldrig visar nån av ex Kurosawas filmer?

Huset är fullt! Sonen är på visit från sthlm för att gå på Filmfestivalen. Ikväll har han tagit med sig sin syster på krogen, jag valde att stanna hemma, låta ungdomarna roa sig...  men vi ska ut senare i veckan alla tre.

Har sovit halva dagen, bokstavligt talat. Försöker se det som om att jag behövde detta, inte slå på mig för att jag slösat på bort min lediga (soliga) lördag. Är så trött efter arbetsveckan - min bästa medicin heter sömn, tystnad och ensamhet. Balans mellan det och "världen" håller mig upprätt.