Drömmer som vanligt mycket.

Inatt… på en plats som innebar ständig förändring och transformering och förflyttning. Minns knappt men vi rörde oss i grupper eller ensamma från plats planet rum och utvecklades hela tiden. Kärlek, förhållanden, konst, barn, mycket känslor - utmanande och farligt, tryggt och oväntat - allt som en kan uppleva i livet på en gång.

Vaknade till på morgonen och tänkte, det här som jag drömmer nu beskriver hur det är att leva  och dö. Att komma till en plats, vara där ett tag och sedan flyttas/fara till en annan. Och så drömma om det, som en föraning. För alla de platserna känner jag igen, de förekommer hela tiden i mina drömmar redan nu.

Så under detta korta ögonblick mellan sömn dröm och vakenhet stod det klart för mig... livet och döden, de många utvecklingsplan som kommer och pågår. Och att vi i våra drömmar får nycklar till före och efter, glimtar av alltet, allt vi kan bli och har varit.

Kändes mycket starkt och svindlande. Blev nästan rädd, överväldigad av att det var sant. Att jag visste!

Sen när jag vaknade på riktigt var känslan inte lika övertygande. Det var ju bara en dröm...

Tänker på drömmar. Men inte de vi skapar i vårt vakna medvetande, de som kan vara en vacker vild fantasi, kanske styrt av behov av verklighetsflykt.
Inte heller de drömmar som flimrar förbi i sömnen som vi inte minns, bara anar och inte blir en del av vårt dagliv.
Nej, jag tänker på de drömmar som jag minns. De som likt filmer vevas på nätter, mornar i mitt sovundermedvetna, som blir en del av mig. De jag bär med mig och som förändrar mig, som blir till minnen lika verkliga som om jag levt dom vaket.
De om min pappa exempelvis.
Min pappa dog 1986, han blev 61, två år yngre än jag är idag.
Sen dess har jag drömt om honom. Ibland så ofta som någon gång i månaden, men alltid flera gånger om året. I början var det dramatiskt, han inte ville lämna livet. En gång exempelvis, precis efter hans död satt han på en sida av en gungbräda, någon smällde till den andra sidan och han flög i en båge upp till himlen och skrek neeeej hela vägen.
De senaste tjugo åren har det varit bara bra drömmar om pappa. Han kommer till mig, vi gör saker vi aldrig gjorde när han levde. Går på skogspromenader, har långa samtal, ställer till med fester osv. Ofta vet han om att han är död och berättar det för alla vi träffar, eller jag berättar det ”han är väldigt fin för att vara död”. I en dröm promenerade vi i Haga, och han försvann hela tiden, kikade fram bakom ett hörn och pilade sen iväg fnissande.
Den senaste drömmen om honom hade jag för bara ett par nätter sen. Vi var på en fest. Pappa berättade historier (när han levde roade han ofta sin omgivning med långa anekdoter), visade mig var han brukade spela, han var så vacker, brunbränd i vit kostym. Folk kom fram och tackade honom för hans musik. Jag sa ”är det inte fantastiskt att han är så stilig fast han är över 90 år för att inte tala om att han faktiskt är död!” Denna dröm var en metadröm, för jag vaknade från pappadrömmen i drömmen (hänger ni med?) och träffade då mina barn och berättade att jag träffat deras morfar i en dröm och att han hälsat till dom.
Vad är nu detta? Tröst för att jag saknar honom så? Bearbetning för att vi i våra liv aldrig fick speciellt mycket tid ihop? Eller kommer han verkligen och hälsar på? Är min sömn och dröm ett fönster för honom att stiga in igenom? En plats där vi kan mötas? Ibland vill jag tro det. Speciellt när han kommit med handfasta råd i mitt pågående kärleksliv osv. Eller när jag i drömmen kan se in i hans glittrande levande vackra bruna ögon.

Två år kvar till pension. Bland det jag kommer sakna mest från jobbet är luncherna.

Har varit på samma arbetsplats i snart 20 år och jag kan inte minnas en gång som det varit pest att sitta i lunchrummet med kamraterna och äta. Ok inte alltid glada miner, inte alltid något att dryfta men i stort...så många skratt och intressanta diskussioner! Vi har talat om stort och smått, allt mellan himmel och jord, barnafödande, våra mammor/pappor, livet som gift/singel/skild, pop, politik, behandlingmedel för olika skadedjur på chilliplanter (visste ni att en kan beställa levande skalbaggar på internet som levereras för att oskadliggöra trips!), livsåskådningar och inte minst mat. Har en med egen matlåda får en finna sig i att den blir betittad och kommenterad, "jaha falukorv igen...", "vad ÄR det där!" osv. Många receptdelningar har det blivit, tankar och åsikter om ingredienser och smaker. 

Vad det gäller humorn...så dominerar den göteborgska (ett tips till den "snabbaste", skriv en humor- kombinerad receptbok!) med vissa inslag från åmåltrakten. Som jag skrattat...och minns inte ett enda skämt! Tyvärr!

Åter till maten... jag har insett och accepterat att jag inte är någon överdådig kokerska, har faktiskt inte ens gillat att laga mat.

Har förstått att många kan uppleva nåt som liknar eufori och skaparglädje när de får smaker att förenas i olika rätter. Har aldrig kännt så. Man äter för att kroppen behöver näring och energi, punkt. Men jag älskar god mat, helst tillagad av någon annan. Ååhhh så många fina måltider jag haft på diverse restauranger!

Min matbarndom var inte lätt. Mamma brukade säga att jag var matvägrare. Idag undrar jag om det är sant. Tror mer att jag försökte kontrollera det lilla jag kunde i det kaos som min familj var, nämligen vad som skulle in i min mun. Allt som var bekant,  köttbullar etc var ok, men okänt som exemplevis alla min pappas ungerska anrättningar var blä. Vilket jag idag förstås bara kan beklaga.

Tomat och svamp smakade jag för första gången i 20årsåldern när jag var i Spanien. Gillade det skarpt, men innan dess hade jag vägrat. Det vill säga mer behov av kontroll än egentlig avsmak.

Sedan dess har jag "förförstagångenätit" mig igenom mycket och tyckt om det mesta, utom filmjölk (varför sur mjölk?!), surströmming (varför rutten fisk?!), suschi (varför rå fisk?!).

Numer har jag valt bort mjölk och nöt- och fläskkött för att min kropp velat det...tror jag, det har ialla fall känts bra.

Detta med att laga mat...när barnen var små försökte jag. Hittade nåt recept som alla gillade och körde det ett tag, men för det mesta blev det mamma scan eller fiskpinnar, huva...

Familjen hade som tur Farmor Carin, världens bästa svärmor för övrigt, hon framstod som ett under av matgodhet och smakglädje. Än idag talar barnen om hennes "nä ska vi int ha nåt i magen?" och hur hon trollade fram de godaste hemrullade köttbullar som någonsin ätits eller älgstek, som långstekts i ugn över natten osv. För att inte tala om hennes kakor till jul som faktiskt kallades för Misslycker, vilket de aldrig var. Men mina blir när jag försöker baka samma sort till jul, trots att jag följer hennes recept!

Min mamma i köket... skramlande... som om hon medvetet ställde ner kastrull och tallrikar lite extra hårt, suckar och faktiskt en del svordomar, husmorsplikterna var pest och pina. Hon ville nog hellre stå på en scen än i köket. Kanske inte så konstigt att min köksglädjen aldrig infann sig.

Idag som ensamhushåll lagar jag den mat som går fort och är bra för mig, mycket fisk blir det. 

närmare bestämt ca fem år sedan jag var här sist.

Att bara hitta tillbaka hit efter en så lång tid var en bedrift. Men internet är pålitligt därvidlag, allt finns sparat, nånstans, gäller bara att leta på "rätt sätt".

Vad har då hänt på fem år? en hel del förstås....men ändå inte. 

Det mest påtagliga är att jag har gått för nära en vägg...igen, och därför arbetar jag 50% sedan nåt år tillbaka. Resterande 50% har jag sjukersättning.

Har katt, vilket jag nog inte tippat 2012. Han är nu tre år, heter Prinsen och är den bästa sambon jag haft. Det enda negativa är hårandet, men det blir till slut en del av livet att ständigt ha päls både här och där, främst där.

Vad är då syftet med att börja blogga igen?! frågar vän av ordning. Antar att det handlar om Egot, som så mycket annat. Vill synas, men framför allt vill jag skriva och då helst för en tänkt läsare.

Inte bara pysa ut på facebook. Det har mer och mer blivit ett forum för daglig uppdatering av vad som händer nära och kära, här och långt bort, i det stora och i det lilla. Mycket politik osv. Facebook är mitt fönster ut men kanske inte så mycket in, förutom en del kattbilder. Här kanske jag blir mer personlig. 

Hörde i dag ex en sak som gav mig en ahakänsla. Lyssnade på p1s Kropp och själ som handlade om Ångest. En av psykologerna på plats sa apropå fråga om att antidepp-piller skulle kapa toppar av glädje osv. Det kan vara tvärtom sa psykologen, om man känt stark ångest kan det innebära inget annat ryms, man har svårt att känna glädje, sorg osv.

Ja precis så är det för mig! Har tagit antidepp länge...två olika sorter över ca 15 år. Och det har gått upp och ibland ner, men ändå på nåt sätt alltid framåt vill jag påstå. Fast för en utomstående kan någons inre utveckling te sig osynlig förstås. Om nu pillren kapat nåt hos mig är det den ständiga oron, täppt igen något av det svarta hål jag har inom mig och planat ut i att allt inte är så förbannat allvarligt! Numer känner jag nåt som jag skulle vija beskriva som vardagsglädje. Detta har blivit tydligare de senaste åren. Glädje, lycka över att ha sovit gott, att katten leker, att kaffet smakar underbart, att det är så skönt att vila, musik! osv Förr kunde allt det här dränkas av katastroftankar och tungsinne som tog allt syre och glädjekänslor.

Ok det här är en slags nystart, påbörjan och fortsättning följer förhoppningsvis...

Bild: Moa Karlberg

Naturligt och enkelt är Marias melodi

En kort cykeltur från min bostad finns skog med blåbär.

Och idag var det perfekt blåbärsplockarväder, lite vind, ca 20 grader och moln som kommer o går.

På första stället är det rätt urplockat och jag går längre och längre in i skogen. Tror en kort stund att jag är vilse tills jag ser cykeln. Hmm, som om man kan gå bort sig i denna pytteskog... jag har tydligen gått i en cirkel. Ser också att jag fått en medplockare, en dam i min ålder, koncentrerad, nerböjd i riset.

Går över vägen och där, där öppnar sig blåbärshimlen! Massor med stora bär!  Medplockaren har även hon gått över till denna sida och vi jobbar på i nån timme, plockar oss fram genom blåa risbuskar. Myggorna har party runt mig, jag svettas floder, det kliar lite överallt, ryggen värker och jag är urlycklig! Är en skogsvarelse! Tillbringar faktiskt mycket hellre en dag i skogen än en på havet.

Tar en paus och äter upp mitt medhavda röda äpple. Det smakar absolut ingenting, hårt och träigt. Undrar hur långt det färdats för att slutligen bli uppätet av en kvinna i en skog på norra halvklotet. Bestämmer där och då att jag aldrig mer ska äta ett sådant äpple! Den här på låtsas-frukten är en sån kontrast, nästan ett hån mot denna dag i skogen med alla dessa vackra GODA bär  - här och nu. Nej tack till smaklös konsumtion!

Så långt kommen i mina tankar funderar jag på hur jag ska orka plocka klart!? För en kontrollfreak som mig är det svårt att lämna över alla resterande bär till en annan möjlig plockare - dom är ju mina! Länge leve allemansrätten förstås, men hallå, jag såg dom först! Men min kropp har "sagt upp sej" och båda mina kärl är fulla så jag ger mig. Lämnar medplockaren som fortfarande sitter på huk i gläntan. Försöker telepatisera till henne; låt ingen annan ta mina bär! Jag kommer snart tillbaka!

Balkongdörren öppen mot natten. Höga röster, några partajar genom att ropa rakt ut... bilar, moppar och bussar bullrar förbi, alldeles nyss hörde jag en kille försöka övertala en tjej att hänga med honom, mycket snack, men hon sa nej och hej. Han stod kvar en stund och bad "snälla!", men hon gick över gatan och bort från honom.

I mitt vardagsrum sitter jag på första parkett med ögon och öron ut mot sommarsammetsnatten.

Det händer något med oss denna tid på året, vi tinar upp, vill ut och nosa i gräset, förlusta oss, grilla vad som helst som går att marinera, ha på oss inga kläder alls eller illasittande för små plagg, småbyxor... Oro i kroppen, dofterna från jord och växter är en sinnlig parfym.

Om vi hade bott i ett land som hade en jämn varm temperatur året runt, då hade vi inte fått den här kicken, men kanske hade vi mått bättre, som folk menar jag... stillat oss i tanken på att solen kommer i morgon och imorgon och imorgon igen. Nu vet vi aldrig, detta kan vara den sista varma dagen detta år! Bäst att ta vara på den! Leva sommarliv! Känsloliv! Blomsterliv! Strandliv! Uteserveringsliv! För snart kommer hösten...

Och jag längtar! Längtar hög luft, vackra färger och lugnet i vardagens strilande regn.

Robert Broberg skrev en låt en gång vars refräng gick ungefär; "att ha det taskigt med sej själv i Paris e det samma som att det taskigt me sej själv i stockholm... Du kan aldrig resa bort ifrån dej själv."

Så är det... att trivas med sig själv är förutsättningen för att vara glad/tillfreds/lycklig/fridfull eller vad vi nu vill kalla det för. "Att ha det taskigt med sej själv" är motsatsen och då spelar det förstås ingen roll vart man bor.

Men vad jag nu känner är att just mitt boende starkt bidrar till otrivsel och därigenom påverkar mitt mående. Inge bra! För ett år sen flyttade jag från landet in till en förort till Göteborg. Den här våren har jag mer och mer känt mig främmande här, out of place, detta är inte alls min plats på jorden!

Det hela har förstärkts av min bullerkänslighet som gör det omöjligt att ha ex balkongdörren öppen en sån här underbar försommarkväll. Utanför pågår nämligen inte bara trafik, utan även diverse "ungdomsroligheter", som att köra crosscyklar i full fart genom området, utan ljddämpare... och att stå och gasa bilar på parkeringen med maxvolym på bilradion. Terror!

Så nu börjar ett nytt sökande efter bostad... träligt men nödvändigt. Visualisera, affimerera och så full fart mot hemnet.se!

Det enda som fortfarande är häftigt med denna bostad är att det tar mig 20 minuter in till Göteborg och bussen går var femte minut i högtrafik. Det är svårslaget...

Men trädgård och tystnad kompencerar det mesta!